Article published in Svenska Dagbladet 1999.

Nytt språk av det vardagligt enkla
–
Hur förhåller sig arkitekturen idag till sin samtid? Hur motsvarar arkitekterna våra förväntningar? När man tittar på det som planeras idag så kan man ställa sig frågan om vi får en arkitektur värdig och i takt med vår egen tid.
–
Ett dystert exempel på att vi inte når ända fram kan man hitta i förslagen till omgestaltning av Sergels torg. Här vittnar det mediokra resultatet, och den förstämning som spritt sig i arkitektkretsar, om en konceptuell och konstnärlig oförmåga att hitta fruktbara och tidsenliga förhållningssätt till hur byggnation och stadsbyggande skall bedrivas. Och detta trots att namnkunniga och erkända svenska och internationella arkitekter deltog.
–
Det är därför inte med speciellt stor tillförsikt man blickar över sekelkanten vad det gäller den inhemska arkitektur- och byggnadsproduktionen. Det finns dock några få men viktiga undantag som ensamma, i kraft av sina begåvningar, hjälper upp medelbetyget till knappt godkänd för branschen som helhet. Det är en Celsing här, en Wilhelmson och några Wingårdh där… Ena handens fingar räcker för att hålla reda på dem. I övrigt mörker.
–
Desto mer glädjande då att upptäcka att Akademien för de fria konsterna som pristagare till 1999 års Rolf Schockpris i de visuella konsterna valt det schweiziska Arkitektkontoret Herzog & de Meuron – “för en arkitektur som tolkar program och plats med stor konstnärlig integritet”. Här har Akademien nämligen prickat in ett av de mest samtida och betydelsefulla kontoren idag. Något som borde kunna sprida lite ljus och inspiration även i det svenska höstmörkret.
–
Arkitektkontoret som funnits sedan 1978 leds av Jacques Herzog, Pierre de Meuron, Christine Binswanger och Harry Gugger. De har stadigt arbetat sig fram till de stora och prestigefyllda projekt som blir belöningen för begåvning, hårt arbete och fingertoppskänsla. Aktuellt just nu är ombyggnaden av Bankside Power Station i London där kontoret skapar en spektakulär utvidgning för Tate-museets samtida samlingar. Invigning sker i maj 2000.
–
Den “konstnärliga integritet” som de fått priset för kan sägas vara baserad på en enkel, nyfiken och förbehålleslös öppenhet inför varje nytt uppdrag och situation. Det konceptuella och konstnärliga i projekten har kontoret alltid underbyggt med en stor medvetenhet om vikten av att förstå och följa med sin tid – både vad det gäller hur livet gestaltar sig för dagens människor via kultur, musik, film, mode, konst – och vad det gäller hur modern teknologi och nya processer kan tillämpas konstnärligt och tekniskt i det faktiska byggandet.
–
För att få känsla för tidsandan utanför arkitekturens fält arbetar de därför ofta nära (och från tidiga skeden) med konstnärer i sina byggprojekt. Det ointresse som konstnärer ofta visar för att vara designers använder de i samarbetet som en brygga för att själva, som arkitekter, komma ifrån rollen som designer – och därmed bli friare inför uppgiften. Grundläggande i arbetssättet är en tågordning där platsens förutsättningar och uppdragets programkrav alltid leds över i den slutliga formen via en konceptuell process.
–
Ser man deras arkitektur presenterad i arkitekturpress kan den i förstone kanske upplevas som lite kantig och kyligt beräknande minimalism. Det är mycket tack vare den precision med vilken de hanterar material och byggteknik. Men lika mycket beroende på den rådande nomenklaturen för arkitekturfotografi – där arkitekturen styrs mot att bli stiliserade objekt – frånhända delar av det rumsliga liv som arkitekturen organiserar och de människor som normalt befolkar den.
–
Nu är inte Herzog & de Meurons arkitektur minimalistisk, även om den hämtar mycket av sin kraft och stringens ur en medvetet nedtonad och begränsad formpalett. Det som får de enkla volymerna i deras arkitektur att andas och leva är det sätt på vilket arkitekterna klär dem. Här använder kontoret materialegenskaper som utgångspunkt för att skapa bild- och texturliknande inklädnader. Exempel är den regnvattenstyrning som skapar organiskt föränderliga “alg- och mossbeväxningbilder” på betongfasader i projekt åt företaget Ricola (bla Mulhouse, Frankrike 1993), eller den textillika mjuka känsla fasadytor och mark i Pfaffenholz sportanläggning fått genom en enkel repetering av mönstrade betongelement (St. Lois, Frankrike 1993).
–
Kontoret använder också repetitiva mönster av bilder och bildsekvenser för att generera egenskaper liknande de man annars bara finner låsta i byggnadsmaterial. De fråntar under arbetsprocessen bilden dess symboliska värde och betraktar den i stället som en egenskap de kan tillföra till material och ytor. Exempel finner man i en lagerbyggnad för Ricola (Mulhouse) där en bild av en växtdel, tagen av botanisten och fotografen Karl Blossfeldt (1865-1932), använts som utgångspunkt för att ge virtuell materialitet och djup till fasadernas industriella, och i normalfallet själlöst använda, transparenta kanalplast.
–
I biblioteket för Eberswaldes tekniska skola har bild och material förts ytterligare ett steg närmare varandra (Berlin 1998). Med biblioteket har de skapat en av seklets vackraste byggnader. Om den också blir en av de viktigaste får framtiden avgöra. Det är troligt, då det alltid är en samtids tydligaste uttryck som bäst klarar att växa i våra sinnen och tid till klassiker. Det är de som blir kartmärken – över vart vi och vår kultur har varit – och över vad just vi åstadkommit i det historiska pärlband av nutid som bygger vår kulturella atlas.
–
Genom att närma material och bild till varandra – i princip göra dem utbytbara – och genom att utnyttja repetition som ett verktyg för av- och omprogrammering av bilders och materials förutgivna egenskaper lyckas Herzog & de Meuron skapa något nytt av det vardagliga och enkla.
–
Med hjälp av medierna och tack vare ett och annat pris kommer förhoppningsvis deras närvarande och mot omvärlden öppna sätt att tänka och programmera arkitektur spridas och inspirera andra. Det har den också delvis redan gjort. Samma konstnärliga vilja och medvetna intellektuella attityd som leder Herzog & de Meuron rätt i sina projekt hittar man även här i Sverige. På skolorna och bland nystartade unga kontor finns en stor lyhördhet mot omvärldens skiftningar. Problemet är att de unga arkitekterna inte får några uppdrag där de kan utveckla sina, och därmed våra, gemensamma bilder och visioner för hur arkitekturen skall spegla sin tid.
–
Det är ställt utom all tvivel att det svar man får från många av de unga kontorens större och äldre syskon bara är ett tomt eko från det förgångna. Ett eko som inte förmår stå upp mot de allt mer komplexa krav på förståelighet och funktion som vårt samhälle idag upprättar. Ge de unga uppdrag – eller de gamla bredband! Så kan kanske ett svenskt kontor i framtiden få teckna sig på samma renommerande lista som schweiziska Herzog & de Meuron.
–

Igor Isaksson

–
/Bildertext/: Biblioteksbyggnad i Eberswalde av Herzog & de Meuron. Fasadytorna är klädda med bilder ur gamla tidskrifter. De är sammanställda av konstnären Thomas Ruff ur hans privata samling