Article on Gardermoen Airport published in Svenska Dagbladet 5/11 1998.

Gardermoen – ingen anonym människohangar
–
När jag loggar in på mobiltelefonen igen efter att ha klivit ur flygplanets telefonförbjudna zon så kliver jag med en modernitet i handen in i en annan – Oslos nya huvudflygplats Gardermoen. Jag har innan besöket läst på Oslo Lufthavns ambitösa website om projektet (www.osl.no) och har en mening från sidan ”Designhåndbok” i huvudet: ”De enkelte bygninger skal i hovedsak formes ut fra krav til funksjonalitet og rasjonell drift. De skal formidle arkitektoniske verdier i norsk byggetradisjon, innenfor rammen av et moderne uttrykk.”: Det moderna uttryck som jag står i består av glasade bryggor upp från flygplanet till den likafullt glasade fasaden bakom vilken moderna människor avmätt sitter och dricker cappucino i väntan på sin flight. Har jag kommit rätt?
–
Åt sidan ser jag fler Bernard Tchumi-liknande glasboxar med kryssade metallstag som tankar resenärer mellan terminalen och de dockande planen. Jag upplever rationalitet medan jag trängs av jäktade kostymklädda herrar på de rullband som alla flygplatser med självaktning idag håller sig med. Vid passkontroll, bagageutlämning och tullstation skärps moderniteten ytterligare till en franskt kylig minimalistisk gråhet à la Jean Nouvel. Har jag verkligen kommit rätt?
–
Det är först när jag kommer ut i den avlånga ankomstgallerian och hör personalen vid informationsdisken hjälpa en engelsktalande resenär tillrätta som jag förstår var jag är. Igenkännadet ligger i den lätta och ljusa diktionen som bryter igenom det internationella standardspråket. Gradvis börjar det nordiska anslaget tona fram – trä som används för att sko in och ge mjuka möten där hand och kropp möter byggnad och enkla mjukt rundade former i en rumslig skala som aldrig förhäver sig. Jag har kommit rätt.
–
Terminalens huvudrum startar med en enkel front mot flygplanssidan och sveper sedan över mot ”kiss and drive”-sidan, angöringssidan för bussar och bilar, där det viker ned till markplanet. Lätta bryggor sträcker sig över det sammanbindande rum som bildas – genom träportaler i den glasade fasaden och ut till den övre angöringsrampen. Fasaden lämnas att stå fritt i gattet mellan trafikflaket utanför och avgångshallens tillsynes oändliga marmorgolv. Under stegen över bryggan hinner man få överblick om rummet innanför.
–
I hallen lyfter betongpelare med stålkronor elegant och lätt de tunga svepande linjer som takkonstruktionens bärande element bildar över två byggnadsskepp som skjuter in i hallen från sidorna. Det är först när man inser att det rör sig om två stycken trevånings kontorsbyggnader som obemärkt och möbellikt smugits in under rummets bortre ände som man förstår hur stor hallen egentligen är. Det är meningen att man skall dras mot ljuset mellan de två byggnaderna, men först efter att man checkat in vid någon av de tre stora platta och lågmält formgivna incheckningsöarna mitt i rummet.
–
Både i den landskapslika avgångshallen på det övre planet och i den mer urskurna galleriagången därunder är det byggnadsmaterialen som ger den tydligaste kopplingen till en nordisk byggnadstradition. I den bortre änden av ankomstgallerian övergår rummet i ett förrum till tågterminalen. Här går lokaltåg och det nya snabbtåget in till Oslo. Som om hastigheten krävde det övergår samtidigt materialskalan till mer hårda material som glas och stål. Rakt fram när man kommer ut från pass- och tullavdelningen ligger bussterminalen – under den övre angöringsrampen. Rummet för bussarna känns i förhållande till den höga detaljeringsgraden och förfiningen i terminalens interiör och tågstation obearbetat och ofärdigt. Bortglömt?
–
Moderniteten griper in på nytt när mobiltelefonen ringer.
–
Precis som mobilsamtalet når oss utan att ta hänsyn till var vi befinner oss så har modernistiska uttrycksmedel ofta använts utan att hänsyn tagits till vad slags plats de slagit ned på. Jag var därför nyfiken på hur pass vida ramarna för det ”moderne uttrykk” skulle vara här på Gardermoen. När kampen mellan de internationella flygplatserna om trafik och position skall få ett uttryck i arkitektur verkar grundformuläret för gestaltningen annars vara en hårdhudad modernism med high-tech ambitioner – med regler lika strikta som planens checklistor innan start. Det som eftersträvas är en bild av ”internationalitet” som skall göra flygplatsen till en trovärdig nod bland andra storflygplatser över världen.
–
Gardermoen ser också vid första anblicken ut att hellre vilja vara internationellt än norskt.
–
Det som räddar terminalbyggnaden på Gardermoen från att bli ännu en i raden av anonyma människohangarer är samma sak som gör att vi fortsätter att bära med oss mobiltelefonen som boja vart än vi går – samtalet.
–
På Gardermoen finns nämligen många samtal värda att lyssna på. Arkitektur, konst och byggnadsmaterial samspråkar balanserat med varandra i olika grupperingar. I det övergripande rumsliga samtalet överröstar den stora avgångshallen alla andra – vore det inte för den välmodulerade voluminösa stämman skulle man snabbt tröttna. Material och färgskala för ett intelligent samtal sinsemellan där alla är överens om de stora dragen. Men så är också skaran deltagare begränsad och homogen – norskt skiffer och marmor, trä, glas och gråmålat stål.
–
Det intressantaste samtalet för konsten med arkitekturen, där konsten genererar och ockuperar egna små rum i de större rummens rörelser och strömmar.
–
Det här samtalet har initierats direkt av det norska Stortinget som vid beslutet att bygga flygplatsen i oktober 1992 ställde krav på en i arkitektarbetet integrerad plan för konstnärlig utsmyckning. Ett framsynt beslut värt mer än de 18 miljoner som konstarbetena kostat (av totalt 11,4 miljarder Nkr i investeringskostnad för hela flygplatsen). De starkaste minnena från besöket, utöver rymden i avgångshallen, är de ögonblick då konst och arkitektur kändes oskiljaktliga.
–
Som Anna Karin Rynanders verk ”Human in motion” i bagagehallen där två dansande ljusfigurer möter de ankommande. Ljustavlorna använder samma teknik, och med en liten förskjutning, samma bildspråk som det som används i ljuskyltar och informationstavlor. Också hennes elva ljudduschar efterliknar flygplatsens tekniska installationer. I formspråk och färg har de kamoflerat sig och väntar bara på att upptäckas. De skapar koncentrerade stillastående rum där ljuden från terminalen släcks ut och ersätts med nya ljud. Magin kopplad till det vardagliga öppnar sakletarblicken. Är det där också…? Nej, det är bara en bevakningskamera.
–
”Alexis”, ett verk i sex enheter i rostfritt stål  av Per Inge Bjørlo, agerar mer självsvåldigt i förhållande till arkitekturen. Enheterna, eller snarare kropparna, genererar kring sig lika kraftfulla och mättade rumsligheter som de arkitektoniska elementen i byggnaden – de gigantiska limträbågarna som bär upp terminalens tak inräknade. Starkast av Bjørlos former är bumlingen i avgångshallen som ensam håller ihop sin del av den väldiga salen.
–
I sin helhet synes materialbehandlingen, den logistiska klarheten i rörelseflödet och terminalbyggnadens transparenta karaktär kontemporär och lyhörd – både mot de komplexa krav som verksamheten ställer vad det gäller säkerhet, sammanhang och tillgänglighet och mot beställningens bud på en ”inom ett modernt uttryck enkel, funktionell och rationell byggnad präglad av norsk byggnadstradition”. Byggnadskomplexet kommer också att klara de oformulerade krav och förväntningar på ”upplevelse” som beräknade 13 miljoner årsresenärer helt säkert bär med sig.
–
Rent arkitektoniskt verkar dock några av de mindre ekonomibyggnader som uppförts på området mer intressanta. Till exempel energicentralen i tegel som ritats av Lund & Slaato, eller det lilla vaktrummet för avisningstjänsten vid östra startbanan av Lund Hagem arkitekter. De har en i jämförelse med terminalbyggnaden mer avteknifierad rationalitet som utgångspunkt för sin arkitektur – vilket känns befriande och i sammanhanget mycket nordiskt.
–
Kritik har inkommit under den korta tid flygplatsen hunnit var igång mot dispositionen med gemensam säkerhetskontroll för både inrikes- och utrikesflyg framskjuten som stopp mitt i avgångshallen. Upplägget tillåter inte besökare att komma fram för att se planen eller vinka av de resande.
–
Storheten och öppenheten i avgångshallen har också, paradoxalt nog, skapat problem för förstagångsbesökaren att orientera sig. Den överblick som arkitekterna räknat med skulle leda resenärerna rätt har vänts i en momentan osäkerhet om var man befinner sig och vart man skall gå. För att mildra inkörningsproblemen har SAS satt in rödklädda äldre och distingerade guider som rör sig i spannet mellan entréerna och incheckningsdiskarna. De visar sig vara före detta piloter och flygplansbesättningar och sprider därför naturligt det professionella flygplatslugn omkring sig som terminalbyggnadens arkitekur något mer ansträngt försöker generera med sin modernitet.
–
I den blandning av nordisk John Bauer-stämning och vänlig Jaques Tati-liknande 60-talsmodernism som terminalens interiörer andas blir SAS-guiderna vänliga små tomtar och pelarna skog med grenar uppe bland de snötyngda molnen. Konsten blir vättar och troll, djupa tjärnar och enkla stenar. Vi alla besökare oroligt småfolk som rusar kring. Det är klart att tomtarna i det sammanhanget måste vara kvar! Försöket med guiderna borde bli permanent och ges en mer tydlig form. Här har Gardermoen en chans att utveckla den norska särprägel och personlighet som skymtar fram i arkitekturen och som betonas i beställningen från det norska Stortinget. Rationalitet kan väl betyda mer människor – inte färre – om det också underlättar och förbättrar den avsedda verksamheten.
–
Gardermoen kan inte mäta sig kapacitetsmässigt med flygplatsernas jättar i nya världen – Asien, där tex Hongkongs nya flygplats har halva världens befolkning inom en radie på fem flygtimmar. Skandinaviens nya portal mot världen får istället nöja sig med att den ligger oss nordbor väldigt nära. Både till läge, kynne och tack vare konsten – också hjärta.
–
När jag stängt av mobiltelefonen och planet lyfter, känns redan saknaden efter några av dem jag mött – Per Inge Bjørlos klumpar och Anna Karin Rynanders mänskliga skuggningar. De bor i ett stort hus som heter Gardermoen. Står det OSL på din destination så är du på väg dit. Det borde du vara. Om du är modern.
–

Igor Isaksson