Article published in Svenska Dagbladet 3/10 1998.

Visionärt växande träprojekt

–

Göteborg har nyligen fått en ny restaurang och nattklubbslokal i Trädgårdsföreningen, satt att ersätta den tidigare som brann 1994.  Bakom projektet som är det vinnande förslaget i en allmän arkitekttävling står arkitekterna på Studio Grön – ett, förlåt liknelsen, relativt grönt kontor som med byggnaden gör sin debut i större sammanhang.

–

Tomten är belägen mellan den lugna parken och den hårt trafikerade Nya Allén. Mot gatan möter byggnaden besökaren med ett tätt, stumt, tillsynes ofärdigt gestaltat ribbverk. Mot parken är rastret glesare, men äger samma känsla av att vara obearbetat. Utsendet har tydligen retat många och också via den typiska göteborgshumorn gett byggnaden ett lite modifierat öknamn – ”Brädgårn” – istället för forna ”Trädgårn”.

–

Fasadernas enkla träarbeten bör dock ses som ett idag ovanligt och modigt sätt att använda tiden som en medskapande del i arkitekturen. Träribborna kommer att gråna och förändra exteriörens något tillfälliga nuvarande karaktär genom att låna lite av gamla ladugårdars och gärdsgårdars eviga närvaro till byggnaden. Klätterväxter kommer att täcka byggnaden och bli en del av den. Ribbverkets låga anspråk på att betyda något – dess naivt enkla gestaltning – kommer här att ge en stabil botten för växtligheten som tiden kommer att komplettera byggnaden med.

–

Valet av växter till trädgårdssidans fasad har gjorts utifrån blommningstider och doft – utseende och upplevelse skall förändras över årstiderna. Klättervildvin bildar bas för kaprifol, clematis och vildkaprifol. Humle finns med nu i början för sina snabbväxande egenskaper (redan 7 meter), men kommer att gallras ur allteftersom för att släppa fram de andra. Gemensamt för växterna är att de fäller sina löv på vintern. Byggnaden tänks på detta vis bli en integrerad del av parken och följa dess skiftande karaktär över året.

–

Det lite nonchalanta sättet att på det här sättet våga vänta in byggnadens slutliga utseende kan väl närmast liknas vid en person som går ut och festar utan att klä upp sig speciellt för tillfället, endast förlitandes sig på sina inre egenskaper. Något som kräver mod, attityd och en stor portion god självkänsla – vilket byggnaden också visar sig ha.

–

Mellan trädgårdssidans träraster och glasfasaden bakom vilken man finner resturangen och nattklubben ligger byggnadens raison d’être, en smal och lång veranda, igenkännbar och ändå genom sina proportioner helt olikt något man sett tidigare. ”Normalt” bred (3.30 meter), väldigt hög (10 meter), och exeptionellt lång (nästan  80 meter ). Ett enkelt rumsligt grepp som öppnar sinnet och som man skulle vilja ha sett en motsvarighet till i den bångstyriga och nervösa operabyggnaden nere vid Göta älv.

–

Anslaget i interiörerna är på samma sätt som utsidan lagomt intellektuellt, lagomt esteticerande, lagomt modernt och nyskapande. Det är precis samma lagomhet och lugn som präglar interiören i Asplunds rådhustillbyggnad halvannan kilometer bort. En väldigt precis distans till det man gör och vill åstadkomma. Lugnet har åstadkommits genom en enkelhet i materialval, detaljering och rumslig genomarbetning. Ett exempel är den höga vägg som de stora rummen i huvudmatsalen och nattklubbslokalen stödjer sig mot. Den bildar bakgrund till alla händelser i rummen och underordnar sig dem, trots sin väldighet, genom sin stumhet. Väggen vill vara en böljande vägg, men får inte vara det för arkitekterna som gett den återhållna knäckar istället, små riktningsändringar som lånar en säkerhet åt väggens rörelse och dess förhållande till rummet som en organiskt böljande vägg inte skulle kunnat uppnå.

–

Byggnaden lyckas med sin stumhet och lugn i rum och material bereda plats för dem som befolkar den att synas och att se varandra. Samtidigt är enkelheten mångbottnad. Stumheten och stabiliteten ges genom små förskjutningar den lilla andning och inre liv som en god komposition och god arkitektur kan äga. Förskjutningarna och deras verkningsätt är ibland små och kan i förstone vara nästa osynliga. Som de stora rummens knäckta vägg som först upplevs böljande. Eller trappan ner från foajen till källarvåningens toaletter. Den och övergången från foajen till caféet och de två stora rummens sekvens vrider sig något från entrérummets riktning. Det är en knappt märkbar gest som förmedlar att det är den stora genomgående väggens riktning och verkan som är det viktiga, inte riktningen och rörelsen tvärs byggnaden.

–

Stabiliteten och stumheten i byggnaden kan liknas vid en tystnad, samma slags stabilitet och stumhet du känner när det blir fullständigt tyst kring dig och det enda du hör är ljuden i din egen kropp.

–

Det är få förunnat att som Studio Grön lyckas föra ett projekt från visionärt tävlingsförslag, via projekteringens realiteter och upphandlingens och färdigställandets ekonomiska undertryck och tidspress, till färdig byggnad, utan att förlora kvaliteter i idéer och genomförande. Men så har man också lagt sig vinn om att få med sig entreprenörer och hantverkare i en dialog om det man vill bygga. Arkitekterna var till exempel på byggplatsen dagligen, alla viktiga detaljer provmonterades, ytbehandlingar provutfördes och godkändes av arkitekterna innan slutarbetet utfördes. Med det nära samarbetet i ryggen var det lätt att gemensamt finna goda och enkla lösningar på detaljer som inte hunnits med eller glömts bort i den snabba projekteringen.

–

Den öppna hållning som så tydligt har färgat slutresultatet syns tydligt i arkitekternas egen beskrivning av projektet, där de samarbetspartners och entreprenörer man har haft för olika delar av byggnaden, tex interiören eller fasadernas och den yttre miljöns växtval, lyfts fram på ett självklart och omtänksamt sätt.

–

Studio Grön har med sin första större byggnad åstadkommit ett friskt tillskott till byggnadsmassan i Göteborgsområdet. Nils Torps nya bussterminal vid Nils Ericsonsplatsen var det förra riktmärket. Astra Hässle området och Öijareds golfklubb av Gert Wingårdh är tidigare. Andra byggnader som märks i stadsbilden är Lilla Bommen-skrapan av Ralph Erskine och den nya Handelshögskolan av Erséus, Frenning & Sjögren. Intressant blir också att se det byggda resultatet av den nyligen avgjorda arkitektävlingen om ett nytt vetenskapscenter vid Korsvägen. Tävlingen, som vanns av Wingårdhs arkitektkontor, hade ett osedvanligt välavvägt urval inbjudna deltagare.

–

Hur kommer det sig då att man når så långt inom arkitekturen i en stad där fotboll är kultur och kultur är fotboll, och där de som engagerar sig för någon annan kultur än idrottens måste kämpa för den?

–

Kanske för att man har tur. Kanske för att man har osedvanliga talanger, dels bland arkitekterna, dels bland beställarna. Kanske för att man inte ser arkitektur som kultur, eller ens som byggnadskonst. Kanske för att man har en osedvanlig tur att ha begåvade arkitekter som i detta vaccum, skapat av en valhänt efterfrågan på arkitektur, ser en möjlighet att komma vidare. Att utnyttja den bristande efterfrågan genom att ge mer istället för mindre – vare sig man kallar det man gör arkitektur eller inte. Det är mer en fråga om attityd än talang.

–

Göteborg har som stad måhända djupare rötter till idrotten än till kulturen. Kanske för att man som antyds ovan inte ansett kultur vara ett verksamt konkurrensmedel när det gäller att attrahera och engagera företag och människor inom sitt närområde. Men man borde utnyttja det faktum att det just nu verkar hända mycket på arkitekturfronten i Göteborg. Om det är lättare att leva med det så behöver man inte ens kalla arkitektur för kultur, det räcker med att inse att det är ett mervärde som blir högre ju mer man engagerar sig i det och ju skickligare arkitekt och byggare är. Och mervärde är väl ett ord som förstås i en gammal handelsstad.

–

Att Göteborg på senare år verkar överglänsa Stockholm kan härledas till en person, arkitekten Gert Wingårdh. Han har, likt en arkitekturens Patrik Sjöberg, lyckats ge arkitektens ofta anonyma gestalt ett ansikte, och samtidigt sett till att höja ribban på både det lokala och det nationella planet till internationell nivå. Hans egensinniga och stundtals egenartade arkitektur har visat för landsmännen vad man kan åstadkomma med talang, hårt arbete och en medveten inställning.

–

Motivationen att anstränga sig för att nå längre ökar när man ser någon annan lyckas. Unga begåvningar börjar visa upp sig och Wingårdh är inte längre ensam om att prenumerera på medaljerna.

–

Just nu är det Studio Grön som tillsammans med sina entreprenörer hoppar högst. Här finns talang, attityd och vilja.

–

Igor Isaksson